Fredag 22 december 2006

Det är fredagen den 22 december och nu lackar det obönhörligt mot jul. Dags att kasta sig ut i julhandeln, frottera sig med massorna, slåss med pensionärerna om långkalsonger till vrakpris, skuldsätta sig upp över öronen för att slutligen bryta ihop lagom till Kalle Anka.

Jullunchen kan vara lite knepig att överleva men mumlar man lugnande för sig själv över de inlagda grisfötterna (att ge dem namn brukar fungera bra: åså Pigge, smask, smask, å Vigge, smask, rap, smask, mmm, Sigge...) och inte dricker för mycket av julölet kan det gå vägen. Sen är det nedförsbacke fram till Kalle, då är det bara att slappna av och låta vitrockarna ta över. Alternativet är naturligtvis att dricka en jäkla massa av julölet och vakna upp ur dimman någon gång efter trettonhelgen.

Apropå dimma så är det ju ett himla festande under december så här på jobbet har vi lucköppning var och varannan dag. Kommer man inte själv ihåg vad man gjort under inflytandet av alkoholhaltiga drycker är det alltid någon annan som kan stå till tjänst med upplysningar. Dessutom ska det ätas julbord i tid och otid vilket ger apoteket fina möjligheter att sätta rekord i försäljningen av samarin och dylika syrahämmande produkter. Folk springer ju annars omkring och rapar lutfisk till efter nyår och så kan vi ju bara inte ha det.

Torsdag 9 november 2006

I morse när jag kom in i mitt badrum så tänkte jag att "herregud vad snygg jag är". Sedan tände jag lyset och då var allt som vanligt igen.

På tisdag ska jag hålla föredrag om rättssäkerhet och det blir säkerligen riktigt festligt. Jag har ännu inte kommit på vad jag ska säga så jag får nog improvisera lite. Jag brukar göra det.

Har jag tur är det ingen som förstår vad jag pratar om och då får jag alltid jättebra recensioner. Ungefär som Ingemar Bergmans filmer - ingen förstår ett skit men han kan då inte klaga på recensionerna. Jag och Ingemar liksom, vi vet hur en slipsten skall dras vi minsann.

Annars går livet sin gilla gång. Snorpan, se bild, har slutat strejka och ägnar sig numera som vanligt åt att styra hemmet med järntass. Det är som att ha en randig 4 kilos rottweiler med ovanligt långa morrhår och vassa klor. Det känns tryggt att veta att hon alltid är beredd att försvara mig och mina ägodelar med en klo eller två.

Här på jobbet försöker jag roa mig bäst jag kan. En dag tänkte jag att jag kunde hälla kaffe i tangentbordet, se lagom upprörd ut när datorn bröt ihop för att sedan genast kräva en ny av senaste snitt. Jag har ännu inte gjort slag i saken men jag provade på en kollegas och det är inte klokt vad lite datorer tål. Med tanke på hur mycket de kostar tycker man ju att de skulle tåla lite kaffe både här och där.

Mitt nästa projekt blir nog vår gemensamma skrivare/kopieringsmaskin. Jag har inte riktigt kommit över hur den behandlade mig i somras och ruvar nu på hämnd. Telefoner tycker jag inte heller om. De ringer mest hela tiden och är bara till besvär. Jag har försökt bli av med min mobil hur många gånger som helst utan framgång. Den kommer tillbaka som en jädrans bumerang. Undrar om den går ner i dokumentförstöraren?