Måndag 11 septeber 2006

Det riktigt spritter i alla nervändar så här på måndagen. Förmodligen ångestframkallade tics men det är säkert fullt normalt.

Nu bara längtar man efter att få kasta sig över allt arbete som av någon förunderlig anledning hopats på skrivbordet under helgen.

Det är något av en gåta vem det är som passar på att göra sig av med högar av ärenden på lördagskvällarna, genom att förpassa dem till mitt skrivbord. Har folk verkligen inget annat att göra?

Helgen har passerat i ett makligt och behagligt tempo. Jag låste helt enkelt in mig i lägenheten och vägrade komma ut. Så där har jag suttit och häckat hela helgen, spanat efter brandmän, hostat hårbollar och bara levt helt enkelt. Vissa helger är bara bättre än andra.

Men idag är det andra bullar minsann. Inte en lugn stund. Mina klienter anfaller i vågor som Bin Laden ledda terrorister med smak för försäkringsfrågor. Svetten lackar när jag plågat förklarar för sjuttiofemte gången att "nej, det är inte troligt att försäkringsbolaget kommer att ersätta dig för huset som brunnit ned på den grunden att du tänkte teckna en försäkring".

Nu ska jag gå ned i personalcafeterian och se om personalavdelningen gjort slag i saken och bytt ut de där jäkla fruktkorgarna som jag föreslagit. Jag behöver valium. Nu.

Torsdag 7 september 2006

Oj, oj nu var det länge sedan jag skrev. Jag drabbades plötsligt av akut skrivkramp. Men nu tror jag det börjar lossna igen så varsågoda, här kommer en liten utläggning om ytterligare en dag i försäkringsvärlden.

Igår hade jag förberedande förhandling i ett tvistemål i tingsrätten. Det var grejer det. Jag sopade mattan med motpartens ombud sådant att han förmodligen fortfarande ligger och tuggar på en mattfrans.

I och för sig hjälpte han gladeligen till alldeles själv. Aldrig har jag sett en advokat gräva en så djup grop åt sig själv. Det var faktiskt fascinerande att se. Jag tror till och med rådmannen var imponerad av advokatens färdigheter i grävteknik. Herregud jag behövde inte ens tillhandahålla en spade. Mycket underhållande. Det är sällan man får tillfälle att se dylikt.

Ja det är sådant som håller en uppe och skapar arbetsglädje. Det är till och med så att jag hoppas att motparten förkastar mitt förlikningsbud så att jag får tillfälle att dra advokaten några varv utmed mattorna vid en huvudförhandling. Har jag tur har han med sig en hel grävskopa till förhandlingen så kan jag gå ut och ta en kaffe, medans han gräver, och återvända bara för att hysta in stålarna till min klient.

Vem fan behöver semester när man kan ha så här roligt på jobbet.