Tisdag 1 augusti 2006

Det är tisdag morgon och jag är ovanligt tom i huvudet. Jag är inte helt med i vanliga fall heller men idag är det verkligen kris. Jag hoppas innerligt att inte någon vill mig något i dag för då går det åt skogen. Det bästa vore nog om jag låste in mig på toaletten resterande delen av dagen så kan mina kollegor plocka ut mig när det är dags att gå hem.

Jag har inte sovit gott i natt och då blir jag automatiskt förvirrad. Istället för att få en hel natts stärkande sömn har jag varit på musjakt. En mycket ansträngande företeelse som vi ägnar oss åt hemma med jämna mellanrum under perioden maj-oktober. Sedan går de som tur är och gömmer sig, eller vart de nu tar vägen, de jäkla mössen.

Jag har länge misstänkt att det är någon form av mössens harikiri på gång i trädgården med tanke på hur många möss katterna lyckas få tag i. Eftersom Snorpan är gammal och trött, Smulan fet och Smulis inte fattar någonting, men är väldigt söt, borde de inte ha någon större framgång tycker man. Men det har de.

På grund av denna deras jaktlycka får jag alltså ge mig ut på expedition fånga musen lite då och då vilket inte tilltalar mig speciellt mycket skall sägas. Dessutom tycker jag synd om mössen vilket får mig att skjuta upp som en katapult ur sängen så fort jag hör ett endaste pip.

Med håret på ända och totalt förvirrad vacklar jag så runt i lägenheten för att rädda den lilla inkräktaren. Har jag tur har i vart fall Smulis sovit sig igenom det hela och fattar ingenting (va, va vavavava??), som vanligt, så då har jag bara två katter att brottas med om musen.

Den här gången vann jag och musen (jag tycker inte han verkade speciellt suicid så han ingick nog inte i den där harikiritruppen) varför han, lätt traumatiserad, kunde knata iväg och berätta om sina eskapader för alla sina musvänner. Han fick med sig en bit ost som plåster på såren.

Dessutom har jag ont i halsen idag. Det känns ungefär som att någon skulle hällt ner två liter svavelsyra och dragit några varv med toaborsten därinne. Livet är verkligen hårt ibland.

OSCAR OCH JAG

Här är min favorit bland kameler. Vilken kille! Tyvärr fick jag svårigheter i tullen eftersom han saknade vissa relevanta vaccinationer som hundar måste ha (ja, jag vet men vad skulle jag göra då? Försök själva smuggla en kamel) så han fick stanna kvar i Egypten.

Jag hade tänkt ha honom i trädgården som ett pittoreskt inslag. Istället för trädgårdstomte liksom.

Om ni åker till Egypten så hälsa från mig. Han kommer nog ihåg mig. Mig glömmer man inte i första taget. Speciellt inte om man märkts med "handbagage", försetts med handtag och en scarves från Hermés som extra toutch.

Måndag 31 juli 2006

Det är mååååndag och snart är det jul. Jajemensan, God Jul på er allihopa. Det är fantastiskt vad fort det går när man kommit upp i åren. När man var barn var det minsann något helt annat. Då gick det tre månader på en dag. Kändes det som. Numera börjar man hänga upp juldekorationer till midsommar. Bara för att vara på den säkra sidan.

Helgen har varit lugn. Jag har inte eldat och någon kärring att kidnappa hittade jag inte. Funderade ett tag på grannen men det där med grannsämja är ju något speciellt och jag var i ärlighetens namn inte helt säker på hur hon skulle ta det hela. Det är ju inte alla som uppskattar att ligga i ett buskage med en halv björk på huvudet (för att inte tala om mossan i öronen - och den var ju liksom pricken över i) så jag avstod efter viss tvekan.

Jag såg faktiskt några brandmän när jag var ute och smög utanför brandstationen. Men de sprang mycket fortare än mig så det fick vara. Nästa gång ska jag gömma mig bättre.

Bilden ovan föreställer mig och togs när jag blev anställd här på företaget. Jag gillar speciellt frisyren. Det är inte en peruk - otroligt nog - önskar jag hade haft en den dagen. Det ska finnas en hästsvans därbakom någonstans men det kan man ju inte tro. Förmodligen hade jag en ovanligt dålig "hairday" på grund av pälsmössans (se början av denna blogg) aktiviteter under natten. Enligt min mening är det ett under att jag blev anställd. Alterantivt fick jag jobbet för att roa mina medarbetare. Det sist nämnda är väl mest troligt.

Ja, ja. Vissa blir bra på kort och andra blir som de är, som min far brukar säga. Det är väl ingen tvekan om vilken kategori jag hamnar i, tyvärr. Men det är inget att göra något åt. Vi har alla våra kors att bära.

Fredag 28 juli 2006

FREDAG!

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag är så till mig över det. Jag som inte ens kan semestra som folk.

Jag har ju inte ens några planer för helgen. Ja förutom att hosta hårbollar då. Det gör vi även på helgerna. Men i övrigt är almanackan blank så att säga.

Men det är väl som de säger att hoppet är det sista som överger människan. Jag får väl samla kottar eller göra något annat lika upphetsande. Faktum är att det händer ganska spännande saker hemma hos mig. Aldrig en lugn stund. Häromdagen hittade jag till exempel en gammal dam i mina buskar. Sådant händer inte så ofta. Där satt hon, den gamla damen, med en halv björk på huvudet och mossa i öronen.

Oj då, tänkte jag lite brydd över om jag skulle ringa ambulans, polis eller anticimex för att reda upp den uppkomna situationen. Till slut bestämde jag mig för att ringa brandkåren istället för de har snyggast personal. Något ska väl jag också få ut av det här tänkte jag. Tyvärr kröp kärringen fram ur buskarna innan jag hann begära assistans från stadens tappra män så det sket sig. Typiskt.

Ja, ja. Skulle det bli alltför tråkigt i helgen får jag väl anlägga en brasa. Alternativt kidnappa en annan kärring och kasta in i buskarna. Men den här gången får jag se till att hon sitter fast tills jag hunnit ringa efter grabbarna.

Torsdag 27 juli 2006

Ny dag nya tag. Som vanligt började jag min dag med att hosta upp några hårbollar. Vi brukar tävla, jag och katterna, och se vem som kan får upp störst och flest. Snorpan vinner nästan alltid. Hon kan hon, Snorpan.

När vi klarat av denna lustifikation är det dags att förbereda sig mentalt inför vad som komma skall. Detta gör jag genom att ta så många lugnande som möjligt. När jag så är lagomt dimmig är jag klar att gå till jobbet. Ibland klär jag på mig innan jag går också.

Faktum är att här på jobbet är det roligt nästan jämt. Vi gör inget annat än skrattar dagarna i ända. Det finns alltid något att roa sig med. Häromdagen var det till exempel vår kombinerade skrivare/kopieringsmaskin som gav upphov till glada skratt och stort nöje. Av någon ännu icke identifierad anledning började maskinen arbeta alldeles på egen hand. Enligt tillverkaren är detta mycket ovanligt, för att inte säga omöjligt, men det visste ju inte maskinen så det gjorde den i vilket fall. Länge arbetade den också. Väldigt länge.

När så maskinen arbetat sig igenom varenda papper som den blivit matad med - det får plats väldigt många papper i den - och fyllt dem med egenhändigt författad text suckade den belåtet och bröt sedan ihop. Eftersom det inträffade alltså enligt tillverkaren inte kunde hända vägrade deras support att ta tag i den uppkomna situationen. Med pappper upp till öronen tvingades jag därför vada genom korridoren för att på alldeles egen hand försöka lösa problemet. Det lyckades inte.

Därför kan jag nu sitta här och peta mig i öronen (pälsen ni vet...) med gott samvete eftersom det är riktigt svårt att skicka brev till folk när man inte får ut dem ur burken.

Onsdag 26 juli 2006

Jaha då var jag här igen. Något prematurt eftersom jag gav upp mitt försök att semestra efter två veckor. Det är tydligen inte mitt år i år. De mest otroliga ting tycks hända just mig, just hela tiden.

Nu senast lyckades jag ådra mig en anafylaktisk chock. Det var som mest roligt när jag var medvetslös. Det kan jag lugnt påstå. Måste kanyler vara så jädrans stora? Är det verkligen nödvändigt eller är det helt enkelt ett utslag av Landstingssadism? Dessutom fick man inte ens roliga droger. Det var mycket bättre när jag hade diskbråck. DÅ var det kuliga grejer de stoppade i en minsann. DÅ hade man roligt mest hela dagarna. Det är nästan så jag blir nostalgisk.

Nåväl, på grund av denna lilla incident är jag numera utrustad med ett fullständigt akutapotek. Redan innan var min handväska tämligen väl rustad med allsköns medikamenter skall sägas men nu har jag uppnått en punkt där jag utan mankemang kan skickas ut i krig. Jag är en omkringvandrande version av ett fältsjukhus.

Jag har också utrustats med en lapp med uppmaningen att vänligen injicera mig om du skulle stöta på mig i medvetslöst tillstånd. Därav kan jag nu inte heller gå på krogen längre utan att riskera att få en adrenalinspruta i låret.

Som tur är vet inte mina klienter om att jag är på plats (de tror att jag ligger och lapar sol på en söderhavsö - för deras pengar, d v s de där skottkärrorna med stålar som av någon förunderlig anledning - som de inte kan förstå - inte har nått deras plånböcker). Därför har jag det ganska lugnt och skönt och kan tugga på min laminerade björk ifred. Troligtvis förväntas det att jag också skall arbeta lite, nu när jag ändå är här. Men det verkar onödigt så jag avhåller mig så länge jag bara kan.

TREVLIG SOMMAR!

Till Er som av någon oförklarlig anledning hittat till denna min blogg vill jag nu önska en riktigt härlig sommar!

Må solen lysa på Er varje dag och barnen och alla släktingar, som genom hot, utpressning och rent tvång tagit Er sommarstuga i besittning, vara snälla mot Er.

I augusti ämnar jag vara åter för att sprida mer glädje här på min blogg.

Till mina klienter vill jag bara säga: tugga bark, ni får klara Er utan mig en månad.

Fredag 7 juli 2006

Det är nästan semester och i ren eufori över detta faktum klämmer jag ned fem akter i dokumentförstöraren. Om sju (7) timmar ringer frihetens klockor i mina öron. Eller också är det helt enkelt efterdyningarna av den tinnitus jag drabbats av efter alla utskällningar på grund av uteblivna skottkärror med pengar.

Denna morgon har även bjudit på fler förnöjsamheter. Länsrätten hade för en gångs skulle läst såväl sakfrågan i målet som lagboken vilket får till följd att en av mina klienter faktiskt kan förvänta sig en (liten) kärra pengar. I ett anfall av hybris skuttar jag genom korridoren emedan jag glatt viftar med domen. Hybris, skuttande och höga klackar hör dock inte ihop varför jag nu ämnar åka till akuten och tillbringa resten av arbetsdagen där. Då kan jag även passa på att fråga om den där pälsen i öronen.

Torsdag 6 juli 2006

Eftersom jag skriver detta har jag uppenbarligen överlevt ytterligare en dag i försäkringsträsket. Jag brukar vara lite osäker på hur det står till egentligen när jag vaknar på morgnarna men som tur är blir jag alltid varse min hälsostatus så fort jag kommer innan för dörrarna på jobbet.

I bästa fall dröjer det hela tre minuter innan min samlade klientstock går till anfall med det ena befängda yrkandet efter det andra. Hade jag framfört en promille av dessa yrkanden i befintliga skick hade jag förmodligen fått sitta i stupstock med en dumstrut på huvudet utanför tingsrätten i stan. Vilket i och för sig kunde vara festligt. Vad vet jag.

I eftermiddag har jag tid hos frisören. Jag vet att vissa finner ett närmast absurdt nöje i att få trycka ned sina ändalykter i frissans gallonförsedda fåtölj. Men det gör inte jag. Försedda med allehanda pinoredskap och ett sadistiskt leende på läpparna sätter de saxarna i huvudet på en. Med mycket varierande resultat.

Jag är väl medveten om att jag kanske inte har den allra bästa av hårkvalitéer men det betyder inte att jag har ett hemligt önskemål om att framleva mina dagar som närmast skallig. Jag gillar hår. På huvudet.

Dessutom är jag allergisk mot gallon. Förmodligen något förträngt traumatiskt minne från koltålderns gallonförsedda dagar som gör sig påmint. Jag tycker mig även ana att jag hyser en viss motvilja mot gummistövlar.

Apropå hår på huvudet hade jag en katt en gång som var ovanligt förtjust i att agera pälsmössa på nätterna. Varje morgon vaknade jag med svetten drypande från hårfästet och tassar i öronen. Det hela resulterade också i tämligen avancerade frisyrer av varierande karaktär. Det är inte klokt vad en pälsmössa kan göra med lite hår över en natt. Mina kollegor var ständigt fascinerade av mina spretande testar och det faktum att mina öron alltid verkade vara fulla med päls.

Onsdag 5 juli 2006

Jaha så var man här igen då. Jag gnuggar händerna mot varandra i förtjusning över att en ny arbetsdag stundar. Vad månde denna dag komma att innehålla? Vore jag vid mina sinnens fulla bruk tog jag förmodligen min handväska och gick igen men man måste ju se till tjäna ihop till sitt dagliga bröd, och lite annat smått och gott, varför jag biter mig fast i skrivbordsskivan.

Solen skiner, folk har gått på semester och här sitter jag och tuggar på en bit laminerad björk. Jag menar på fullaste allvar att arbetsgivaren istället för de obligatoriska fruktkorgarna borde tillhandahålla allsköns nödvändiga medikamenter i lunchrummet. Det är vad jag skulle kalla personalvård. Haldol skall visst vara oerhört effektivt mot psykoser och dem kunde vi ju då också distribuera till våra klienter vid behov. Det är klart att det skulle gå åt en del men Astra skulle nog inte ha något emot att sponsra, så blir det blilligt och bra också. Mycket billigare än fruktkorgar. Jag ska genast skriva en lapp med detta utmärkta förslag och lägga i personalens förslagslåda.

Tisdag 4 juli 2006

Ännu en dag har förflutit. Ett större antal klienter har, som vanligt, hört av sig så här inför den stundande semestern för att klargöra sina positioner inför hösten. Känns tryggt att veta att jag inte kommer att bli utan arbete. Ska jag stämma alla dem som mina klienter anser att jag bör (läs skall) stämma skiten ur behöver jag 40-timmarsdygn framöver. Jag längtar redan....

Det bästa med att arbeta som jurist är att man får träffa så många trevliga människor var det någon som sa. Jag ifrågasätter starkt denna persons omdöme och mentala hälsa. Häromdagen var det till exempel en av mina klienter som ringde och förklarade att han skulle skjuta huvudet av mig om jag inte genast ordnade fram den skottkärra med pengar som han anser sig vara berättigad till. Han behövde ett litet tillskott (ha! Så otroligt fyndigt) till semestern. Charmerande. Efter att ha övertygat honom om att han troligtvis kommer att ha bättre nytta av mig med mitt huvud kvar där det hör hemma - och utan lufthål - lät han dock saken bero. Det känns skönt att vara så uppskattad.

Ibland ångrar jag att jag inte blev apskötare eller så. Ungefär det jag gör nu fast utan lagparagrafer och 350 000 i studielån alltså. Skillnaden måste vara minimal.