Tisdag 8 maj 2007

Det är nu snart ett år sedan min syster Catharina, (bilden), gick bort. Hon var mitt allt, vi delade på en själ, nu är jag halv och ensam kvar. Den här bloggen skapades av mig som ett verktyg i min sorgeprocess. Det har varit ett av de tuffaste åren i mitt liv (och tro mig, det har inte varit någon picknic de andra åren heller). Det är nu dags att gå vidare.

Tack alla ni som givit mig ett fantastiskt gensvar! Ni som avslöjat min identitet tackar jag för er diskretion. Jag hoppas att jag kunnat roa någon själ. Kanske dyker jag upp med en ny blogg någonstans i cyberrymden. Håll ögonen öppna!

Stora kramar till Er alla och kör hårt! Det är ingen som kommer att leva ditt liv åt dig.

Till Catharina: Älskade syster, jag längtar tills vi ses igen. Tills dess, rockar jag fett åt oss båda.

Nu måste jag skriva klart min stämningsansökan. Det är advokaten som är på tapeten igen. Håll i hatten gubbjävel, för nu kommer jag igen!

Varma hälsningar
Er
Christina

Onsdag 28 mars 2007

Nu är det vår i luften och folk beter sig ännu märkligare än de brukar göra. En sak som förundrar mig är hur folk klär sig denna årstid. Sandaler tillsammans med stickad luva gör mig förvirrad. Fryser de om skulten men inte tårna? Varför luva när det är 17 grader varmt?

Det är nu inte allas våra modemedvetna tonåringar, som förmodligen hellre skulle hugga av sig en ädlare kroppsdel än att ta av sig mössan, jag uppmärksammat. Neej, det är kvinnor, speciellt, och män 30+. Tydligen sker någon okänd form av hormonförändring där vid 30 som gör att en mössa är av nöden tvungen att trycka ner över öronen även om svetten sprutar åt alla håll och kanter. Dessutom bör den jävla luvan vara så ful som möjligt och gärna också vara beskaffad med öronlappar och små snören, så att den kan knytas fast ordentligt under bärarens haka.

Sålunda redo och väl huvudklädda för ett besök på Antarktis drar de så på sig ett par rosa sandaletter med fina glittriga stenar på eller varför inte ett par flipp-flopps. Till detta hör ett par solglasögon från Gucci och ett par fina somriga shorts. Detta är min skäl nästan lika underligt som fenomenet med hetsätning av grisfötter till jul och den allmänna asketismen som råder därefter.

I övrigt är väl allt sig likt här i försäkringsvärlden. Advokaten, han med en förkärlek för tingsrättens mattfransar, insåg sitt eget bästa och gick med på förlikning. Det var ju på ett sätt lite trist för jag hade verkligen sett fram emot att göra slarvsylta av karln i tingsrätten men sånt är livet. Och tingsrätten vill väl ha kvar sina mattfransar antar jag så det kanske var en bra lösning.

Onsdag 17 januari 2007

Jag kämpar fortfarande för att få Snorpan att sluta tramsa vad avser projekt vovve. Nu har hon satt sig rejält på tvären och det är minsann inte roligt.

Här på jobbet är det inte heller speciellt roligt måste jag säga. Jag försöker ju att pigga upp mig bäst jag kan men ibland är det verkligen inte lätt.

Nu ska här omorganiseras och det vet vi väl alla vad det betyder; sparka så många som möjligt och låt dem som är kvar jobba sig ned i en för tidig grav.

I och för sig så brukar man nog inte tycka att det är så där väldigt mycket för tidigt när man sitter där med 80 timmars övertid (per vecka) och har blivit skallig av allt hårslitande. Det är då Fonus hemsida börjar verka riktigt tilltalande och det på kvällarna känns riktigt upplyftande att skissa på den egna nekrologen.

Överhuvudtaget känns meningar som innefattar "minskad personalstyrka", "slimma" och "effektivisera" inte helt bekväma och logiska. Försäkringskassan, till exempel, skall nu "effektivisera" sin organisation genom att "slimma" den samma och detta skall naturligtvis ske genom att "personalstyrkan minskas" ... med nära femtonhundra personer. Lycka till säger jag.

Förutsättningen här tycks således vara att minst femtonhundra anställda av Försäkringskassans personal i dagsläget ägnar dagarna åt att porrsurfa, fila naglarna eller meditera. Eller allt på en gång. Eventuellt roar de sig också med att gapskratta åt en eller annan sjukling som de kan undanhålla sjukpenningen från. Vad vet jag. Vad den övriga personalen som inte skall sägas upp ägnar sin tid åt framgår inte någonstans men man får väl utgå ifrån att de arbetar lite från och till.

Nåja. Det går säkert att dra ned ytterligare på kassans personal, till hälften kanske. De får väl lägga in en högre växel helt enkelt. I vilket fall som helst förstår man ju att organisationen kommer att få ett riktigt lyft, ja bli fullständigt supereffektiv, när de nu äntligen blir av med den där barlasten av porrsurfande nagelfixerade handläggare. Kvar blir bara eliten som med horn i pannan tar sig an sjuklingarna varje morgon och raskt bedömer rätten till sjukpenning utan att ens behöva besvära sig med att läsa ett enda intyg.

Fredag 12 januari 2007

Sedan en tid tillbaka har jag fått för mig att jag måste ha en pudel. Jag hyser en stark längtan efter ett litet nystan av krullig päls att sticka ner näsan i. En toypudel vill jag ha.

Snorpan tycker inte att idén är något vidare. Hon är inte så förändringsbenägen Snorpan. Dessutom tycker hon att hundar är ovanligt korkade.

Hundar äter strumpor menar Snorpan. Bara det. Hur urkorkat är inte det. Det skulle Snorpan givetvis aldrig göra. Varför äta strumpor när man kan äta hummer resonerar Snorpan. Och där har hon onekligen en poäng förstås.

Dessutom har hundar dåligt bordskick, luktar illa - förmodligen av alla svettiga strumpor de satt i sig - och så dräglar de, anser Snorpan.

Hundar har taskig hygien helt enkelt. Deras pälsvård är bristande på flera punkter och är det något Snorpan har svårt att överse med så är det just det. Osjälvständiga är de också. Kommer när nån ropar vilket Snorpan tycker är omåttligt festligt. Jäkligt korkat, när man kan låta bli. Skulle aldrig falla en katt in att göra något så löjligt som att komma bara för att någon ropar. Skulle vara om de höll en ovanligt läcker köttbit i handen då. Kalvfilé eller nåt, typ. Då kan man väl tumma på regelverket något.

Vid tillfälle hade vi besök av en liten valp hemma. De har lite svårt att hålla tätt de där små så rätt som det var pinkade han på golvet. Sedan bajsade han lite också. Oj, sa Snorpan. Oj, sa jag. Läbbigt, sa Snorpan. Blä, sa jag. Denna episod måste hon naturligtvis komma dragandes med nu som ett i hennes tycke slagfärdigt argument mot projekt pudel. Hrmfrmf.

Torsdag 4 januari 2007

Nytt år nya tag. Det finns ingen ände på alla dessa pigga tillrop som ljuder så här inför ett helt nytt och blankt år.

Gymmen har nu glada tider när var man skall arbeta bort rondören som uppkommit efter alla skinkbitar, silljävlar och gristossar som slunkit ner under julen.

Av någon förunderlig anledning drabbas en stor del av svenska folket av hetsätningsymptom varje jul för att efter nyår späka sig som värsta anorektikerna.

Gymmen halar in stålar som aldrig förr när svensson darrande av ågren bönar och ber att få köpa ett treårsabonnemang för 6 000 kr/år, för nu ska här tränas, bantas och allmän asketism råder. Den som råkar plocka upp en chokladkaka på tunnelbanan riskerar lynchning och istället för sillsalat diskuteras GI över lunchborden. Det är min själ en underlig ordning.

GOTT NYTT ÅR!

Äntligen är snart detta jäkla år till ända. Det var på tiden vill jag lova. Nu är det bara att hålla tummarna för att 2007 blir ett bättre år än 2006. Det brukar jag förstås göra vid varje årsskifte och hur bra fungerar det då, inte. Så jag skiter nog i det i år.

Ja, ja, en del får njuta av livets ljusare sidor och vi andra får väl trava på bäst vi kan i utkanterna av livets mörker. Det som är positivt med det är att det kan knappast bli värre. Nu vet jag att det kan det så jag har slutat att säga det med.

Nytt år blir det i alla fall, förhoppningsvis. Bäst att inte säga för mycket. Gott Nytt År till er alla önskar Simba (ovan) och jag!

GOD JUL!

Ja det var det året! God Jul på Er allihopa och för att ni skall råka i rätt stämning så här inför julefriden bjuder jag på en riktigt julig tomtedikt. Här kommer den:




Tio små nissar...

Midvinternattens köld är hård.
Tio små nissar i djup snö går.
Rävsax gömd under skynke vitt.
knipsar nisse av på mitt.
Livsandarna snabbt för honom tryter.
Snart i sitt eget blod han flyter.

Nio små nissar i midnattstimma,
traskar fram i månljusstrimma.
Ugglan ho-ar från sitt näste,
istapp faller tyst från fäste.
Nisse spetsas utav tappen,
Tomte ligger död på trappen.

Ute på trappen står gröten och ångar,
åtta små nissars intresse den fångar.
Tre små nissar gröten sig nalkar,
stackars nisse på kanten halkar.
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt,
men sjunker likväl i kvicksandslik gröt.

Många springor stugan har,
där sju små nissar in sig tar.
Katt som bakom dörren ruva,
slukar nisse med hull och luva.
Resterna från tomtehand,
suger Misse bort från tand.

Sex små nissar mot julbordet ilar,
snabbt de uppför bordsben kilar.
När sista tomten över kanten hasar,
han tappar greppet och nedåt rasar.
Faller neråt som ett lod.
Mattan röd av tomteblod.

Tomtar fem i väldig iver,
springer runt, ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg,
faller rätt på knivens egg.
Lilla nisse, stackars saten,
rinner ut i sillsalaten.

Fyra små nissar festar på sill,
och nu de törsten släcka vill.
Mot glöggen de springer i samlad tropp,
och tar för sig var en kopp.
Ner ramlar nisse i glödhett hav,
likt skållad mandel hans skinn faller av.

Tre små nissar i granen sig svingar,
mellan ljus och änglavingar.
Nisse sig för nära våga.
Strax han står i ljusan låga.
Doftar snart likt vidbränd stek.
Ångrar då sin ystra lek.

Två små nissar omkring sig tittar.
En smällkaramell då de hittar.
Nisse ner på den och hoppar,
men för detta den ej stoppar.
I tak, på golv, på gardin med frans,
finns nu nisses hjärnsubstans.

Husbon stiger upp i natten,
för att kasta lite vatten.
Men under husbons tunga toffla,
nisse blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var.
Inte en jäkla tomte finns kvar.
Okänd författare

GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!